Välj en sida

Mika Lille frågade i en insändare i Husis vilka riksdagsledamöter skulle hjälpa de fattiga. Jag är ingen riksdagsledamot men jag är kandidat, och insändaren fick mig att tänka till. Några löften vill jag inte göra, men jag har några tankar som jag gärna vädrar med er.

Med en väldigt brokig bakgrund där jag sett både fattigdom och medelklassliv, samt småstadsliv och storstadsliv, så anser jag att det vi borde satsa på är att slåss mot fattigdomen. Varje människa som levt en i fattigdom vet att det är en ”livsstil” man vill bort ifrån. Åtminstone om man tidigare haft det bättre ställt.

Då man inte har tillräckligt med pengar går nästan all tid åt att stressa över ekonomin. Det leder enkelt till att man blir handlingsförlamad. Jag är själv en mikroföretagare som från och till levt med väldigt små inkomster och vet vad det är att vara fattig. Men i bakfickan har jag alltid haft en stark tro att det vänder. Detta har jag tolkat som något som vi medelklassens barn har, som kanske en del av de som växt upp i fattigare cirklar kanske saknar, korrigera om jag har fel!

Hur som helst behöver alla som lever i fattigdom två saker (utöver mer pengar); en tro på att det blir bättre, och stöd i att få ekonomin i balans.

Flitfällan

Det är fantastiskt att lagen om kreditupplysningar ändrats så att inte den skuldsatta är i träsket så länge. Ännu finns där saker som bör fixas, men vi är på god väg mot det bättre. Men det finns också annat som bromsar upp motivationen för att själv ta tag i saken; nämligen flitfällorna. Det är lätt hänt att man i en knepig ekonomisk situation faktiskt inte vinner på att ta ett jobb. Det kan handla om dagisavgifter och andra utgifter för en ensamförsörjande förälder med relativt god lön, då den hårda skatteprogressionen i Finland äter upp en stor del av lönen. Här borde man se över skatteprogressionen (samt dagisavgiften) för att se till att det ALLTID är mer lönsamt att jobba än att inte jobba.

Marginaliseringen

För mig är marginaliseringen en personlig fråga som jag valt att ta upp som ett av mina teman i riksdagsvalskampanjen. Temat heter egentligen barn och unga, men genom att satsa på de barn och unga som redan i grundskolan har utmaningar med till exempel koncentrationen, kommer marginaliseringen i framtiden att minska.

Det är ju ofta de barn och unga som redan i tidig ålder visar tecken på problematiskt beteende på ett eller annat sätt som i vuxen ålder har en stor risk att marginaliseras. Om vi tar tag i dessa barn och unga då de ännu är ”formbara” kommer vi att öka deras chanser att inte marginaliseras, hamna i fattigdom och i många fall också missbruk (människor med koncentrationssvårigheter brukar ofta också ha låg impulskontroll, vilket leder till att man söker efter snabb belöning).

I stället borde vi styra dessa personer med mycket potential, trots t.ex. en bokstavskombination, mot en bra och hälsosam framtid, där de kan vara en del av det fungerande samhället. Då hamnar de inte med lika stor sannolikhet i t.ex. drogträsket. Det är många resurser och skatteeuron som kan styras om ifall detta lyckas.

Mikroföretagare

En tredje grupp som förmodligen i stor skala har en vilja att verkligen komma upp ur fattigdomsträsket är mikroföretagare som kämpar med väldigt låga inkomster kombinerat med svagt socialskydd och sina omtalade FöPL-avgifter (företagarens obligatoriska pensionsförsäkring). Detta är en så stor bit att jag inte går in på den biten destomera nu. Men genom att se till att det finns förutsättningar för dem som vill vara företagare att ta sig igenom svårare tider, har vi nog en stor mängd företagare som samlar moms i stället för att de läggar ned sina företag och förlitar sig på arbetslöshetsförmåner.

Vi kanske inte kan hjälpa alla bort från fattigdomen, men ju fler vi hjälper upp därifrån, desto bättre kan också resten tas hand om. Långsiktigt arbete med bland annat de ovannämnda grupperna leder till färre fattiga och fler välmående skattebetalare.

Laura Johansson
kandidat i riksdagsvalet, SFP, Nyland