Välj en sida

Jag identifierar mig starkt som en liberal person, det är klart för alla som känner mig. Jag är emot all rasism och anser att alla människor är värda lika mycket. Så jag kan inte påstå att jag skulle känna igen mig i de saker som sannfinländarna är kända för. Jag ryggar tillbaka, då jag hör mångas deras retorik.

Nu har jag ju ingen beslutanderätt i frågan, men jag vill berätta hur jag resonerar. Samtidigt som jag ryggar tillbaka av tanken att samarbeta med sannfinländarna så tycker jag att vi måste acceptera att de är ett stort parti som många röstar på. Jag anser att i stället för att dra sig undan eventuellt samarbete med dem, så gäller det att försöka hitta kompromisser som gör att vi kan leva med dem. Och när det gäller ett eventuellt regeringssamarbete så tycker jag faktiskt att diplomati och kompromisser kunde vara den fiffigaste vägen.

Jag understryker att detta är mina privata funderingar. Dessutom kan jag ha missförstått hur saker och ting görs i regeringen – jag är ju helt nybörjare i det här med politik. MEN min tanke är här alltså att genom samarbete kan vi också påverka dem mer än om vi drar oss undan.

Samma tanke hade jag med kyrkan (Evangelisk lutherska) för några år sedan då det var mycket diskussion kring vigningar av icke-heterosexuella par. Jag tycker att alla människor ska ha rätt att gifta sig (och bli vigda i kyrkan) med den de älskar. Det tyckte många andra också, men kyrkan var inte riktigt där än. Det var nog på gång, men i kyrkan tar allt lite längre tid. Då beslöt många att skriva ut sig ur kyrkan, vilket är helt förståeligt. Men jag tänkte i annorlunda banor; inifrån kan jag påverka mer än utifrån. Då ställde jag inte upp i val, men tog starkt ställning till saken på den plats där jag har mycket synlighet: på sociala medierna.

Och här är kärnan i mitt tankesätt – i stället för att dra mig undan något som jag tycker är fel, så ska jag aktivt söka mig mot det hållet för att förstå det bättre och på det sättet kanske ändra på det också. Nu tänker jag inte skicka min ansökan till SF, det är inte det jag menar. Men genom diplomati och förhandlingar kan vi ju faktiskt åtminstone försöka komma fram till en kompromiss med dem, eller hur?

Vilka är då kärnfrågorna för det parti jag ställer upp för, SFP? Ett tvåspråkigt Finland är nog en av de viktigaste, att trygga vårt modersmål i Finland? Varför inte då sätta korten på bordet – det här är vad vi kräver för att samarbeta med er.

De kommer kanske inte att godkänna det, men vem vet – kanske de har andra frågor de ändå vill främja och är villig att diskutera den här ena frågan?

Och jo, jag vet. Det finns fler saker vi inte kan gå med på, men då lägger vi även dem som krav. Och ger efter i frågor som inte har lika stor vikt för oss.
Idén här är alltså att i stället för att backa, så skulle vi åtminstone försöka påverka. Det kanske inte funkar, men samtidigt så vet vi ju inte, om vi inte försöker.

Laura Johansson
riksdagsvalskandidat, Nyland